En skumpig och kringelikrokig väg på drygt två timmar anlände vi till slut till Dorrigo National Park. Med nästan 40 grader i luften och knappt något vatten kvar satte vi på oss våra ryggsäckar, träningsskor och hade kameran i högsta hugg. Vi kände oss som ett pensionärspar (no offense) vandrandes in i skogen för att kolla träd och blommor. Det enda som egentligen intresserade oss var vattenfallen och självklart den fina regnskogen. Lyckan när vi kom ut från skogen till vår bil efter tre timmar var obeskrivlig, en kall cola låg i kylen och svepte den i ett nafs. Precis som alla andra kvällar somnade vi tidigt och nu börjar jag och min rygg bli lite osams. Vår campervan i all ära men ”sängen” är väl inte den skönaste jag sovit på.